Han har alltid levt med Sveriges vanligaste efternamn. Fram till förra året, då Andersson gick om i statistiken.
Men i konstvärlden är Andreas Johansson ganska ensam om sitt namn. Han tror inte att det spelar så stor roll.
– Det är skönare att folk kommer ihåg vad man gjort än vad man heter, säger Andreas Johansson.
Namnet Johansson har gett honom de generella fördelar man får av att ha ett svenskt efternamn i ett ”väldigt rasistiskt” samhälle. Han slipper diskriminering i vardagen.
En nackdel tycker han kan vara att det är svårt att hitta honom och hans verk om man söker på nätet. Att han blir en Andreas Johansson i mängden där en fotbollsspelare i synnerhet alltid blockerar sökresultaten.
Andreas Johansson gillar sitt namn. Han tycker att det låter mjukt. Namnet går att koppla till en fin nordisk tradition, även om den är patriarkal. En kvarleva från tiden då bara männens namn fördes vidare.
– Nu när efternamn är frånskrivna patriarkala strukturer känns det som ett bra namn.
Han har en oproblematisk relation till sitt namn. Samtidigt som han lägger ganska lite vikt vid det skulle han aldrig kunna tänka sig att byta bort namnet. Så det är perfekt att hans flickvän också heter Johansson. Det blev ingen diskussion om vad deras två gemensamma barn skulle heta i efternamn.
Andreas Johanssons syster och pappa har på varsitt håll bytt bort Johansson till förmån för mer ovanliga efternamn. Men identiteten i släktnamnet känns intakt. Hans mormors flicknamn är också Johansson.
– Därför har jag sett Johansson som ett släktnamn på både mammas och pappas sida.
Han vet inte hur det har påverkat honom att heta Johansson, han har ju aldrig hetat något annat. Förutom i grundskolan när hans smeknamn var ”Jonsson”.
– Men det säger ju något om var man kommer ifrån. Att man inte är adlig. Vad jag vet finns det ingen kung i min stamtavla.
Men det är väldigt få som får den typen av fördelar som en känd stamtavla för med sig. Att byta efternamn för att känna sig mer speciell verkar främmande för Andreas Johansson.
– Då kan man väl lika gärna vara vanlig.