Den äldste aktive medlemmen i Folkpartiet i Lund, Lars-Erik Ekblom, har avlidit i sitt 96:e levnadsår. Hans närmaste är dottern Gunnel samt sambon Ingrid och hennes barn Christina och Christer.
Lars-Erik Ekblom växte upp i en prästgård i Dalarna. Han flyttade sedermera till Lund och läste in en socionomexamen. På Musikaliska Akademien i Stockholm hade han tidigare utbildats till pianostämmare och sjungit i kör för den berömde dirigenten Eric Ericson. Musiken förblev en stark inspirationskälla i hans liv.
Vid 15 års ålder fick han sitt första epileptiska anfall, troligen till följd av en olyckshändelse. Då fanns inte dagens effektiva mediciner och hans studier, fritidsliv och möjligheter till arbete begränsades kraftigt. Periodvis vistades han på hem i Stora Sköndal och Röingegården, Hässleholm.
Där startade han den första patientföreningen för epilepsi efter omfattande skriftväxling med beslutsfattare både i Sverige och utomlands och besök hos dåvarande socialministern, Sven Aspling. Han arbetade oförtrutet för reformer på området. Det blev sedan en riksförening 1954 och flera lokalföreningar.
Det är som föreningsmänniska vi minns Lars-Erik. Han var ordförande eller satt i styrelsen för föreningar för Astma- och Allergiförbundet, Epilepsiföreningen i Lund och SPF. Tillsammans med några andra startade han 1969 HCK, en samarbetsorganisation för handikapporganisationerna i Lund, som sedan övergick i HSO, där han var verksam fram till sin bortgång.
Nästan dagligen tog han sig till Annegården, där han skötte kanslisysslor på Epilepsiföreningen.
Han var en välkänd profil på stadens föreläsningar och Domkyrkans konserter. Uppvuxen i en kyrklig miljö föll det sig naturligt för Lars-Erik att engagera sig i diakonins besöksverksamhet och som kyrkvärd i Domkyrkan. Många äldre, ensamma och sjuka fick uppskattade besök av honom. Lars-Erik hade alltid något intressant att samtala om eller en trevlig text för högläsning.
För oss folkpartister var han ett viktigt bollplank i olika handikappfrågor. Han skrev motioner till Folkpartiets årsmöten, var nämndeman och medborgarvittne, satt i taxeringsnämnder och Änke- och pupillkassan.
Han deltog i internationella epilepsikonferenser i USA, Sydafrika och Indien och företog andra spännande utlandsresor till Thailand och Jerusalem.
Han har givit ut sina memoarer: ”Inte bara grå vardag ... ”, som förmedlar en kärlek till livet och allt vad det givit.
Lars-Erik behöll sin intellektuella nyfikenhet. Tio dagar före hans bortgång pratades vi vid. Då gick han och klurade på ett inlägg i den i Lund något infekterade spårvagnsdebatten samt hade förslag på motioner till Folkpartiets landsmöte.
Lars-Erik är ett lysande exempel på att man kan ha ett gott, innehållsrikt och långt liv även med ett svårt funktionshinder.
Folkpartiet har förlorat en, sedan mer än femtio år, engagerad medlem och vi en kär och aktad vän.
Tove Klette
Carolina Nordbeck