Palmsöndagens konsert i S:t Petri kyrka i Malmö slutade med svaga andetag, illusoriskt framställda av stråkmusiker från Malmö Symfoniorkester. Musiken som därmed klingade ut var James MacMillans ”Seven Last Words from the Cross” för kör och stråkar, komponerad 1993.
Duetterna för två basar, två tenorer och två altar i satsen ”Verily, I say unto thee, today thou shalt be with me in Paradise” sjöngs tätt och klangfullt av sex av Petri utmärkta sångare. Tyvärr dämpades intrycket av sådana fina ting av karaktären på verket som helhet, och av ett par andra omständigheter.
Denna påskkantat är förmodligen tänkt att vara gripande och kunde nog också vara det om den vore mer koncentrerad. Än ger kören röst åt Jesu ord på korset, än reflekterar den via liturgiska texter. Musiken vacklar mellan engelsk katedraltradition, naturalistisk framställning av hammarslag och andetag, medeltida kyrkostil à la Perotinus och ett slags dissonant stråkväv som påminner om vad stråkarna spelar i Sofija Gubajdulinas långfredagsverk Sieben Worte.
Att låta en fin deklamatör som Stina Ekblad läsa sångtexterna var en god idé. Det är ju ofta svårt att uppfatta orden en kör sjunger. Men när hon nu dessutom stack emellan med texter av Rilke, Södergran, Diktonius, Claudel och von Schoultz, visserligen med passionsanknytning, blev kantatens konturer bara mer diffusa.
Och så var det akustiken. ”Seven Last Words” är ett verk där det ofta händer mycket på en gång och S:t Petri är en kal kyrka där ljudet går runt. Den kombinationen är vansklig och innebär att jag skriver denna text med viss osäkerhet. Att recensera komplicerad musik via dess eko är varken lätt eller bra.