Julen närmar sig, aggressivt, och alla förväntas vi vara glada, dricka klibbig glögg, uttala plattityder och åtminstone i bildlig mening sjunga i kör.
Julen och julmusiken är som luften vi andas: omöjlig att stänga ute mer än i några sekunder i stöten. Du tror det räcker med att bita ihop? Lycka till.
Så vad göra? Hur hanterar och motverkar vi detta?
Vi kan alltid köpa en julgran, men hänga den upp-och-ner. Dricka glöggen med is. Skippa de sentimentala julsångerna till förmån för låtar om hycklande socialarbetare med tomtedräkt (De La Souls ”Millie Pulled A Pistol On Santa”) eller om hur världsvana arbetarklassungar rånar och smädar jultomten och allt han står för (The Kinks ”Father Christmas”).
Vi ger oss hän åt anti-jul. Och så skapar vi oss en egen tradition, så levande och stark att den snart inympas i den stora. Karl-Bertil Jonsson är inget julalternativ längre, Karl-Bertil Jonsson är julen. Istället för att klä av granen och julkommersen gör vi grenverket tätare.
Så vad göra, del II? Vi lägger ner vapnen och går hem med Sufjan Stevens istället. Den postmoderna nissen.
Att göra antilåtar är enkelt. Det är bara att ta på sig punkuniformen och sin sura min, plugga in och drämma i. Sufjan Stevens gör något ohyggligt mycket svårare. Han gör julmusik som låter fräsch och oprövad, som är fri och alternativ i sinnet. Men detta är inte musik som vänder julen ryggen, tvärtom. Han omfamnar hela spektaklet – inklusive, mirakulöst nog, jolmigheten –utan att det låter trött, nött eller cyniskt.
Redan 2006 gav han ut ett fyrtiotal jullåtar. Hans nya box, med låtar man kan köpa och strömma separat, rymmer 58 låtar han spelat in sedan dess. En hel del är nyskrivet, med egen hand eller i samarbete med bröderna Dessner från The National. Men med några radikala undantag – varibland femton minuter långa postrocklåten ”The Child With the Star On His Head” är märkligast – inordnas detta nyskrivna i den redan mångskiftande och detaljrika mosaik som är Stevens sammanfogning av Bach, Sammy Cahn, John Dowland och … Joy Division. Många av Stevens egna sånger låter som hymner; flera av klassikerna låter som indiefolk från en bakgata i Brooklyn.
Aldrig är det smetigt, aldrig låter det slentrian.
Och så avslutas allt med en brett upplagd sång som utan vare sig pekpinnar eller tingeltangel sammanfattar julens väsen: ett hedniskt kätteri, en katolsk helgedom, en desperat shoppare, en mytisk röra.
