FRÅGA: Vet du något om uttrycket ”veta hur psalmerna går” som i ”Hon har hängt med så länge att hon vet hur psalmerna går i de kretsarna”?
Anna C
SVAR: När någon vet eller förstår hur psalmerna går, vet den ’hur landet ligger; hur det brukar gå till; hur snacket går’. Uttrycket ingår i ett ordstäv: ”Jag vet nog hur psalmerna går som han sa, klockaren, när han spelat i attan år.” Och i visan Klockarpolkett: ”Håll käften på dej klockarskit, / vem fan har bett dej komma hit? /Ja’ har bott i sockna 50 år. / Nog fan vet jag hur psalmera går!”
Det finns också de som använder uttrycket om en person som är mycket begåvad och väl insatt i sitt ämne.
FRÅGA: ”Skräddare, skräddare, skrinkelben … ” – varifrån kommer denna ramsa och vad betyder ”skrinkelben”, och hur kan man härleda ordet ”skräddare”?
Min pappa var skräddare och satt och sydde med korslagda ben på skräddarbordet. Kan möjligtvis ”skrinkelben” betyda korslagda ben?
Christer Lundberg
SVAR: Läsarens ramsa eller visa är känd åtminstone sedan 1800-talet. Av alla hånande eller smädande versioner kan nämnas: ”Skräddare, skräddare, skrinke(l)ben, rätt som han går, så släpper han en. Skräddare, skräddare, skrynkomben, hos sotaren får du värma din prässaresten. Skräddare, skräddare Kronkelgren, med krokiga hasor och gängliga ben, när som nålen han träder, så släpper han väder.”
Skräddaren – med spenamn som ”klippeklut”, ”riddare av nålen” (eller saxen) – stod inte alltid högt i kurs i det gamla bondesamhället.
I en bok om svenska ordstäv ägnas fyra sidor åt spydiga eller tvetydiga stäv som handlar om den här hantverkaren, såsom ”Nu ska vi se vem som är herre i huset, sa skräddarn, kröp under bordet”.
I ett skådespel från 1640-talet säger en kvinna till en skräddare: ”Hvadh skulle iagh med en Stufwegriis, som althijd sitter på bordet och f[iis]? Nej packa tig hädan, tu klippeklut! Tu klipper så myckit, som kastas uth.”
Det nedsättande ordet skrinkelben betyder ’spinkig, svag, oansenlig man; smalbent person’ och har hämtats från det tyska språkområdet. Yrkesbenämningen skräddare kom under medeltiden från samma språkområde och är bildad till ett verb med betydelsen ’(till)skära’.
FRÅGA: Varför uttrycker vi alltid prins i obestämd och prinsessa i bestämd form, när vi skriver och talar om dem? Prins Daniel och kronprinsessan Victoria. Prins Carl Philip och prinsessan Madeleine. Men däremot kung Harald och drottning Sonja, båda i obestämd form.
SVAR: Kvinnliga titlar och yrkesbeteckningar som bildats till en manlig titel eller beteckning med suffixen -essa, -issa, -inna, -ska, -tris och -ös tycks i regel få slutartikel framför personnamn. Det gäller till exempel baronessa, prinsessa; diakonissa; friherrinna, grevinna; sjuksköterska, skådespelerska; direktris, skulptris; dansös; de numera föråldrade hustrutitlarna biskopinna, doktorinna. Professor Alf Lombard pekade i en artikel 1948 på att de här titlarna är ”mestadels långa, besvärliga, inte riktigt hävdvunna och ofta lite utländskt klingande”. Om ett av de få undantagen, det inhemska, suffixavledda drottning, skriver Lombard att titeln förmodligen inte känts som avledd.
Hur förhåller det sig då med artikeln vid manliga (och numera könsneutrala) titlar och yrkesbenämningar? Jo, det råder mycken vacklan och tvekan. Men Lombard tyckte sig se att för artikellöshet talar att titeln är ”svenskljudande”, kort, inhemsk, hävdvunnen och att den ofta och av gammalt förekommer framför namn och lätt sammansmälter med namnet till en enhet. Hur det här artikelbruket utvecklats känner jag inte till.
