Eftersom min man och jag är lite olika gamla så är vi inte lika mycket lediga.
Jag är mest ledig.
Det är ju i och för sig härligt att vara mest ledig. Sånt kan man inte direkt klaga på.
Men det finns trots allt lägen då det kan vara bekymmersamt. Min man får till exempel ibland om somrarna för sig att det är praktiskt att jag sitter uppe i vårt sommarhus på åsen några dagar och väntar medan han jobbar.
Det tycker inte jag är praktiskt. Jo, praktiskt för honom, möjligen, men väldigt opraktiskt för mig.
Jag är nämligen mörkrädd.
Det låter naturligtvis inte riktigt klokt: jag, en till åren kommen, erfaren kvinna skulle sitta och vara mörkrädd?
Löjligt.
Men vårt sommarhus ligger faktiskt rätt så ensligt; det är en bra bit till närmsta granne.
Tyst är det också i omgivningarna. Mycket tyst. Särskilt sedan grannen har lagt ner köttdjursproduktionen och det varken hörs idisslanden eller muun.
Och sen ska vi då rakt inte förglömma att det har begåtts ett och annat mord i trakten.
Jodå.
Både vid idrottsplatsen och i antik- och kuriosahandeln. Jodå.
På kvällarna, när det förhatliga mörkret sänker sig över skogsbrynet, börjar det liksom prassla svagt lite varstans. Jag tycker mig höra billjud från vägen där det annars sällan körs och tassande, eller till och med hasande, fotsteg på trädgårdsgången precis utanför huset.
Aha! Någon kanske tror att det inte finns någon härinne? Några kanske vill ta sig in och kolla om här finns något att stjäla: en flaska whisky eller en smärre kontantkassa eller några silverbestick eller så.
Och så finner de i stället mig, skakande av skräck.
Då har vederbörande bara en sak att göra: slå ihjäl mig. Jag är ju ett vittne till deras olaga intrång och flagranta försök till grov stöld.
Som ni förstår har jag läst alldeles för många kriminalromaner i mitt långa liv. Vartenda ynka litet rassel i en lövhög gör mig stel av fasa. Och att gå in i duschen i sommarhusets ensamhet är det inte tal om. Norman Bates/ Anthony Perkins står beredd bakom stora eken i väntan på att duschförhänget ska dras för och strilen öppnas.
Fast på dagtid, om solen skiner, är det underbart däruppe på åsen. Göken ropar, hackspettarna hackar, kaprifolen doftar och man kan sitta på altanen och njuta av livet.
När kvällningen kommer och fåglarna tystnar och kryper till kojs har jag bara en att hålla i tassen: Stella, vår kisse.
Och Stella är minst lika rädd som jag, i hennes fall för grannkatten som ligger i ständig beredskap under syrenbuskarna för att kasta sig över henne under högljutt jamande.
Men det är åtminstone ett reellt hot, med långa morrhår.