Det finns ett samtalsämne som vi alla alltid griper efter i våra darriga, halvsociala relationer:
Vädret.
– Hemskt vad det blåser i dag, suckar vi i bussens väntkur.
– Nu har det regnat i över en vecka.
– Man vågar ju knappt gå utomhus i den här halkan.
Ja, ni vet hur det brukar låta.
Sen har vi alla väderminnena:
– Kommer du ihåg förra sommaren? Då sken ju solen i stort sett varenda dag.
– Åh nej där tror jag bestämt att du tar miste. Jag tyckte nog att förra sommaren var rätt regnig och kylig för att inte säga regelrätt kall.
– Där minns du nog fel, är jag rädd. Det är nog förrförra sommaren som du tänker på.
Dylika fruktlösa smågräl såg jag för en del år sedan en lysande lösning på. I omklädningsrummet på Sibbarps kallbadhus, där denna typ av vädergnabb ständigt utspelar sig, hade någon klok administratör satt upp en sorts almanacka på väggen. Den visade dag för dag, för att inte säga timme för timme, från maj till september, exakt hur vädret hade varit åren dessförinnan: temperatur i luft och vatten, sol, regn eller bara dystert gråmulet.
Och det var ju upplysande för alla oss vars minnesfunktioner stundom sviker.
Å andra sidan blev det påtagligt mycket tystare inne i badhuset. Vi soldyrkare och kallbadare hade liksom ingenting att tjafsa om längre; sanningen manifesterade sig klart och tydligt på ett plakat på väggen.
Vårt sociala liv skrumpnade ihop en liten smula.
Numera har vi mer sofistikerade metoder för att kolla hur vädret har varit eller ska bli: via våra ovärderliga datorer. Men inte ens där kan man vara säker på om vädergudarna tänker vara välvilligt inställda mot oss på födelsedagskalaset.
Går man in på SMHI ser det ut att bli underbart: klarblå himmel och en stor, gul sol.
Går man däremot in på DMI (den danska meteorologiska varianten) förutspås regnskurar, kanske till och med ösregn och, i bästa fall, väldigt växlande molnighet.
Och då har man ju detta att ondgöra sig över vid busshållplatsen: varför det är så stor skillnad mellan prognoserna och varför man inte kan lita på någonting utan måste klafsa omkring regnvåt i sina öppna sandaler för att man trodde att det skulle bli ”torreväder”, som mormor kallade det, och varför det alltid ska blåsa upp till halv storm när man just har varit hos frissan och fått fint hår för dyra pengar som sen blåser bort på tre snabba sekunder.
Och det sa SMHI minsann ingenting om i morse.
Vi får väl inse att han hade rätt, den trötte rubriksättare som någon gång på 1980-talet lyckades åstadkomma följande rubrik över väderkartan: ”Vädret blir som det blir”.
Fast den gav ju inte mycket att snacka om när vi väntade på bussen.