Man ska inte tro att man alltid har koll på läget. Man ska inte tro att man bara plötsligt kan se sig om och helt och fullt fatta vad det är som händer eller vem som råkar stå nära eller långt ifrån och vad detta i så fall kan ha för betydelse, om ens någon.
Sanningen är: vi fattar nästan alltid alltför lite av det som händer omkring oss, både nära och långt borta.
Vi lever i vår egen lilla löjliga värld, och när vi plötsligt kikar ut ur den, tja, då vet vi inte riktigt vad det egentligen är som händer och sker där ute. Och ännu mindre varför.
Ja, du fattar säkert exakt vad jag menar. Eller hur?
Så kan det till exempel hända att man en vacker dag står i en kö till kassan i en eller annan välbesökt butik och tre platser före en i kön står en till åren kommen, lite darrig, vithårig herre och fumlar med mynten i sin tummade portmonnä, och man tänker: Hur ska det här gå, då? Stackars krake.
Sen ser man plötsligt, i blixtbelysning, att den gamle faktiskt är brodern till ens kära barndomsväninna, han som spelade jazz på piano och saxofon och var ytterst beundransvärd för oss lite yngre flickor och precis sådär lite lagom smågalen. En sådan som man själv skulle vilja bli som när man blev lite äldre, med andra ord.
Och i ett huj förvandlas den gamle vithårige, darrige gubben till en rätt så fräsch, rätt så snygg kille, något lite äldre än jag själv, bara. Inte helt oäven.
Hur gick det till?
Ja, det är väl, som vanligt, det där med det relativa. När tiden går blir vi alla obevekligen äldre, men liksom bara i relation till den ena eller de andra.
Man blir äldre i relation till sina barn, så klart, men inte i relation till sina gamla klasskamrater som man har umgåtts med sen 1951 på hösten.
Äldre blir man dessvärre definitivt i relation till sina barnbarn.
– Du är gammal, du, mormor, säger den mest älskade, 3.
– Ja, men du är inte så gammal, svarar jag, kanske en liten, liten aning för hurtigt.
Men det konstiga är att alltihop kan ändra sig under loppet av några sekunder, när man inser att det inte är en åldrig gubbe man ser tre platser längre fram i kassakön utan en supersvängig brorsa till en kompis.
Det måste vara minnet som plötsligt och oväntat träder i full funktion och målar upp den där gudabenådade jazzmusikern i en bild som totalt täcker den av den vithårige åldringen där framme.
Tänk om något sådant kunde hända i den yttre, verkliga verkligheten och inte bara långt där inne i skallen där minnet har borrat in sig.
Tänk dig att en människa plötsligt fick syn på dig och kände igen dig som den du var för, säg, sisådär fyrtio år sedan.
Och vips! så blev du den människan igen.
Jag säger bara: tänk om.