Första tiden var känslosam. Jag grät och stängde mer eller mindre in mig. Barnsköterskan fångade dock upp mig så jag fick gå och prata med en terapeut. När jag fick en tid mådde jag i och för sig bättre men det var ändå skönt att få gråta ut och prata om alla känslorna som hade uppkommit under den första tiden. Trots att min sambo var där och delaktig så hjälpte inte det, jag kände mig ändå ensam och full av känslor som jag inte kunde förklara eller få fram till honom. Det finns säkert en massa information på nätet om första tiden, hur ens hormoner påverkar en, men jag kan verkligen inte mycket om internet och datorer, och jag vet att jag inte är ensam om det. Det hade varit skönt om mödravården tog upp mer om det här som händer inom en, psykiskt, när man får barn. Och att papporna får hjälp med hur det är att stå bredvid, kanske.”