Vi upplevde första tiden efter förlossningen som rätt chockartad. Att allt det man ser som en del av sitt liv – vänner och intressen – bara rycks bort från en, från en dag till en annan. Det var vi inte beredda på. Vi hade fokuserat mycket på förlossningen eftersom min sambo kände sig orolig över den, så för henne var det upplägget bra. Men rent egoistiskt hade jag önskat mig mer information om första tiden efteråt.
Vi pappor borde också få ett samtal med bvc-sköterskan om hur vi mår och hur vi hanterar den stora omställningen som det faktiskt är att bli förälder. Samtidigt är jag inte förvånad över att ingen berättar om det jobbiga. Så ser det ut generellt i samhället. Vi småbarnsföräldrar upprätthåller också den positiva fasaden med alla bilder och facebookuppdateringar om de lyckliga stunderna med våra barn.”